Redan under Antiken tog människan tillvara på solens energi och ljus för att värma och lysa upp hus och byggnader.

Ett exempel på detta är Sokrates solhus från 400 f Kr. Huset byggdes så att det blev svalt på sommaren och varmt på vintern. Detta uppnåddes genom att placera väggar, fönster och andra öppningar så att solens läge på himlavalvet användes optimalt. Han sägs också ha omgett stora stenväggar med speglar för att öka solinstrålningen. Stenväggar som sedan släppte ut sin under dagen insamlade värme på natten. Sokrates var dessutom antagligen först med att värma vatten med hjälp av solens strålar.

Senare värmde man också upp vatten genom att hälla vattnet i svartmålade tunnor som fick stå i solen. Principen var så att de mörka behållarna tog upp solstrålarna och energin från strålarna omvandlades sedan till värme.

År 212 f Kr lär Arkimedes för första gången ha använt speglar för att koncentrera solstrålarnas energi. Det sägs att han, när Syrakusa belägrades av den romerska flottan, antände de fientliga skeppens segel med brännspeglar.

1615 uppfann fransmannen Salomon De Caux en liten soldriven motor och som var den första dokumenterade mekaniska apparatur som drevs med solenergi.

I USA började man redan på 1800 talet att prata om termisk solenergi. Det var fransmannen Edmund Bequerel som kom på hur man kunde omvandla solljus till elektricitet (the photovoltaic effect). Han byggde den första solcellen som kunde omvandla en halv procent av solljuset till elektricitet. Men då materialet var så dyrt i förhållande till den lilla mängden elektricitet man tjänade blev vinsterna marginella. Projektet lades på hyllan och själva forskningen om solenergin tog inte fart igen förrän på 1950 talet.

På 1860-talet lade den franske matematikern, August Mouchet, fram en idé om soldrivna ångmaskiner. Dessa framsteg och innovationer lade grunden till den moderna teknologin för koncentrerad solenergi vi använder oss av idag.